För drygt tre år sen började jag – av en slump – arbeta på Riksgymnasiet för döva och hörselskadade, på Tullängsgymnasiet. Första månaderna kände jag mig otroligt frustrerad och som en gäst i en ny värld. Delvis berodde detta förstås på att jag hamnat i ett sammanhang där det kommunicerades på ett språk jag inte behärskade. Jag var en av få personer på sektorn som inte kunde språket, jag kunde inte ens bokstavera på teckenspråk! Jag undervisade döva elever från dag ett, men med tolk. Jag kastades in i detta utan förkunskaper, fick pröva och fråga mig fram.

Ganska snart insåg jag att teckenspråket nog var något för mig. Jag märkte att jag hade lätt att minnas tecken och sammanhang och jag tog alla chanser att fråga elever, kollegor och mina tolkar om ord som jag behövde – just där och då. Jag fascineras över att jag än i dag minns mina första tecken, hur jag lärde mig dem, i vilket sammanhang och vem som lärde mig tecknet.

Idag tar jag mig fram hyfsat på teckenspråk, med både elever och kollegor, men det är förstås massor kvar att lära och mycket ansträngande att hänga med i en konversation, t.ex i fikarummet där flera kollegor pratar med mig och med varandra. Jag undervisar dock ännu inte på teckenspråk och jag inser att vägen dit är lång, men jag känner att det nu är dags att ta ytterligare ett kliv i min teckenspråksutveckling. Jag har därför bestämt mig för att kommande läsår ta tjänstledigt en dag i veckan och läsa teckenspråk på distans, om jag kommer in på utbildningen jag sökt. Sen handlar det förstås om att fortsätta använda språket i vardagen. Att fortsätta fråga kollegor om nya tecken och hur de används. Att träna avläsning i fikarummet, i korridoren och på teckentolkade tv-program.

Är tacksam för att jag fått möjlighet att erövra ett nytt språk som vuxen och samtidigt få insikt om hur svårt och utmanande det är att omge sig med ett språk som inte är mitt första. Men roligt är det och förresten så tror jag att det smittat av sig på mina barn…