Landat tungt i soffan efter första ”riktiga” skolveckan, dvs en vecka med elever och schema, planering och möten, kända och okända ansikten i korridorer och lektionssalar. Tänkte bara försöka samla tankarna i en kort reflektion kring denna vecka. Jag har ju ändå förändrat min vardag ganska rejält när jag nu detta år enbart arbetar på Tullängsskolan och riksgymnasiet för döva och hörselskadade.

Veckan har varit innehållsrik med upprop och introdag med schemabrytande aktiviteter. Själv fick jag äran att i tisdags vara med tvåorna på idrottsdag utanför skolans väggar. Vi började med en förmiddag på svartån då eleverna paddlade kanot och pratade allemansrätt, paddlingsteknik och säkerhet. Eftermiddagen fortsatte sedan på Eyrabadet med simning och livräddning. Ettorna var denna dag på stadsvandring och treorna (och fyrorna) började på sina karaktärsämnen.

Från onsdag har vi gått enligt schema och jag har träffat mina nya grupper som jag ska undervisa i matematik. Kul och pirrigt är det ju alltid och extra speciellt är det när man möter sina nya ettor för första gången och ska etablera en relation och grund att stå på inför fortsatt undervisning och lärande.

På en av mina lektioner denna vecka fick eleverna skriva en exit-ticket när de lämnade lektionen. Jag bad dem beskriva en känsla som de upplevt under vår första lektion tillsammans. Det var lite blandade tankar på lapparna men på en av lapparna fanns två tecknade ”gubbar” där en var ”ledsen” och den andra ”glad”. Den ledsna gubben var överkryssad och bredvid den glada gubben stod det ”kändes rätt OK ändå”. Den lappen fastnade hos mig och får symbolisera ett delmål med undervisningen denna första vecka – att kanske lyckas riva några gamla didaktiska kontrakt kring vad och hur matematik är. Att erbjuda en alternativ bild av matematikundervisningen och kanske hitta lite glädje och bygga självförtroende hos eleverna. Det får bli mitt mål närmsta tiden för att sen bygga vidare på. Vad tror ni om det?