Så var det dags att summera och knyta ihop säcken efter tre års hårt arbete med vårt skolutvecklingsarbete på Riksgymnasiet för döva och hörselskadade, Tullängsgymnasiet, RGTU. Men vadå knyta ihop tänker du, skolutveckling tar väl aldrig slut? Nej det gör det förvisso inte men från och med idag så tar mitt uppdrag slut. Jag kliver av från den roll jag har haft som kvalitetsutvecklare bredvid vår rektor Anders Adamson och jag väljer att inte fortsätta eftersom detta arbete dels siktade på en vision för vårterminen 2017 och dels för att denna roll hängde tätt samman med just Anders som chef och ledare. En lärdom som jag tyvärr kommit fram till de senaste två månaderna, detta efter att Anders valde att sluta.

Nu skulle jag kunna välja att redovisa i detalj hur det gått och analysera våra resultat efter allt enkätmaterial och alla intervjuer vi samlat in och gjort. Men det kommer jag inte göra. Är du nyfiken på det resultatet så kan du läsa på bloggen rgtu.se där jag försökt sammanfattat allt eftersom vi fått in våra resultat. Nej här kommer nu att följa en högst personlig reflektion utifrån min egen magkänsla där jag vill sätta ord på vad jag tycker varit allra mest lyckat och framgångsrikt i vårt treåriga arbete, helt utan kritiska glasögon på, det ska jag nu unna mig.

Var och en av tredjedelarna har förstås haft sin egen charm, sina utmaningar och hinder. Men jag måste säga att den allra tuffaste tiden har varit denna sista termin då jag sett våra förändringar börja slå rot och ge effekt i verksamheten men organisationen i stort inte kunnat ge svar på hur/om vi kan fortsätta vårt arbete. Jag har själv slitit med att försöka ”hålla i och hålla ut” fram till målsnöret, något som har varit lite av ett mantra för mig under mina år som kvalitetsutvecklare i skolan. Men nu anser jag att jag gått i mål och lämnar över organisation och det systematiska kvalitetsarbetet till rektorerna som nu får ta över stafettpinnen.

Så vad har vi då lyckats med under dessa år – enligt mig – jo jag tycker vi har:

• ökat samarbetet mellan yrkeslärare och lärare i gymnasiegemensamma ämnen.

• varit transparenta och öppna med vårt arbete, bl.a genom bloggen och #RGTU på twitter.

• ökat likvärdigheten för våra elever då det kommer till mentorskap eftersom vi är färre mentorer nu som samarbetar mera.

• byggt upp en bra struktur på ITSlearning för planering, dokumentation och uppföljning kring var och en av våra elever (RGTU Dokumentation). Där finns studieuppföljningar, dokumentation av utvecklingssamtal, ev. extraanpassningar och F-varningar samt all information om och kring elevernas APL/praktik.

• totalt förändrat möjligheterna för eleverna att komma ut på sin APL/praktik. Med en ny vecko-organisation över APL-veckorna, en APL-samordnare med superkrafter och samarbete mellan mentorer och yrkeslärare har vi tagit APL/praktiken på RGTU till nivåer ingen trodde var möjligt när vi började.

• hittat ett system för att på ett bra sätt ta hand om elevernas situation då ordinarie lärare har korttidsfrånvaro. Med ”vikariestudion” så har vi kommit en bra bit på väg att hitta en hållbart system som ger eleverna tid till studier samtidigt som kollegorna inte behöver få sammanbrott över att behöva täcka upp för varandra vid sjukdom t ex.

• fått grepp om studieplanerna (äntligen – detta har skett det senaste året – bl. a med hjälp av en studie- och yrkesvägledare med utomjordisk envishet och tålamod). Så nu kan vi fortsätta jobba ytterligare med elevernas individuella planering om de går ett introduktionsprogram. Ett stort utvecklingsarbete har vi kvar där, men grunden är lagd.

• fått ordning på vårt läsår, vi vet vad som kommer hända och när. Dessutom vet vi nu också vem som ska göra vad. Inte illa va?

Vi ska inte heller glömma bort det gigantiska arbete vi gjorde under första läsåret (14/15) med att fräscha upp både personalens arbetsrum och vissa av lektionssalarna. Ett välbehövligt krafttag som blev ett lyft för den fysiska arbetsmiljön.

Men mest av allt så är det förstås eleverna vi lyckats med. Att stå där på studenten och krama om och lyckönska alla dessa ungdomar som vi jobbat tillsammans med under dessa tre år. Den känslan går inte att beskriva med ord, så därför får bilden på mig och Linnea, en av mina mentorselever, symbolisera det som inte går att skriva. Känslan av att efter hårt arbete gå i mål: