Igår presenterades Sveriges nya regering. Glädjande nog så fick vi inte mindre än tre ministrar med koppling till utbildningsdepartementet med Gustav Fridolin i spetsen. Jag tycker det visar att S och Mp menar allvar med sin satsning på skolan, på kunskap och utbildning. Mest nyfiken är jag på uppdraget för den nya gymnasie- och kunskapslyftsministern Aida Hadzialic. Det är på tiden att gymnasieskolan får vara i fokus även om det oroar mig lite att det finns planer på att göra gymnasiet obligatoriskt. Det i kombination med en obligatorisk förskoleklass kommer i praktiken innebära en 13-årig grundskola för vissa elever. Det kan få konsekvenser för den enskilda elever som noga måste belysas innan man skrider till verket och sjösätter den organisationen.

Till exempel tycker jag det är viktigt att man ger eleverna på de individuella programmen möjlighet att välja karaktärsinriktning även om de inte är behöriga till de nationella programmen. Hos oss på Riksgymnasiet för döva och hörselskadade på Tullängsgymnasiet så får eleverna på de individuella programmen också del av utbildningen på t ex fordons-, bygg- eller handelsprogrammet. Det finns elever hos oss som under sina tre (fyra) år hos oss inte blir behöriga enligt reglerna för ett nationellt program men ändå går ut gymnasiet och blir utmärkta fordonsmekaniker, målare eller golvläggare.

Men hur var det då med mina förväntningar på den nya regeringen i allmänhet och vår nya utbildningsminister i synnerhet. Jo jag förväntar mig faktiskt först och främst att inte så mycket händer. Med det menar jag att jag förväntar mig arbetsro i skolan utan stora reformer och förändringar i de system som vi nu har och försöker jobba oss in i. Ge oss en chans att lära oss systemet, att tillsammans i kollegiet närma oss förmågor och kunskapskrav och göra detta synligt för eleverna. Låt oss få bygga upp vår organisation för att ge elever det särskilda stöd och de extra anpassningar som de behöver för att nå målen och kunskapskraven och utvecklas så långt det är möjligt.

Jag förväntar mig också en politik, som liksom skolan, ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Om vi har en skollag som ger skolledare och lärare det uppdraget borde det väl inte vara mer än rätt att även politik och beslut som rör skolan, uppfyller samma krav. Eller vad tycker du?