Har ju varit på resa som sagt. En av dagarna var vi i Vietnam i Ho Chi Minh City, kanske mera känt som Saigon. Hisnande 9 miljoner människor i en enda stad och drygt 5 miljoner av dem äger en motorcykel/skoter. Det var med livet som insats vi försökte korsa gatorna för att ta oss fram i stan. Grön gubbe fick ny mening där, till vår hjälp fanns nämligen grönklädda volontärer, frivilliga studenter, som hjälpte förvirrade turister korsa gatorna. Knasigt men sant och välbehövligt. Vi använde oss av dem flera gånger under dagen.

När jag reser till såna här platser med så mycket folk på samma ställe fylls jag av så många intryck och känslor. Starkast är min känsla av att jag krymper till en myras storlek och flyter med strömmen. Egentligen utan att ha möjlighet att påverka situationen. Känslan är dubbel men bra att plocka fram hemma i vardagen när små ynkliga ”problem” växer sig stora i hjärnan på mig, då kan jag plocka fram myr-känslan och få lite perspektiv på tillvaron. Skönt ändå att vara hemma och sakta växa lite i storlek när vana sammanhang och människor möter mig igen. Men jag kommer sakna en sak från Vietnam – kaffet – med kondenserad mjölk – himmel va gott det var, det får pulverkaffet på jobbet att skämmas. Prova kaffet i Vietnam om ni får möjlighet – men se upp för motorcyklarna.