Är det rimligt?

Just nu är många av våra elever ute på Arbetsplatsförlagt lärande – APL, vilket betyder att våra scheman ser annorlunda ut och några av oss har lite mera luft i schemat. Idag resulterade det i en spontan fikastund som kunde förlängas något eftersom ingen lektion väntade på oss. Under denna stund tillät vi oss att breda ut våra diskussioner och hamnade efter en stund i frågor som – Vad behöver våra elever för framtidskompetenser? Vad kommer vara viktigt i framtiden? Kommer det t ex vara nödvändigt att kunna skriva med penna? Eller att kunna alfabetet och ordna ord/begrepp i alfabetisk ordning? Hur viktigt blir det att kunna huvudräkning när digitala verktyg finns i varje ficka?

Alfabetet

Vi tyckte förstås olika om detta! Huvudräkningen försvarades med problemlösningsförmågan som tränas i och med att eleverna jobbar med detta men vi hade svårare att se att alfabetet och handskrift kommer leva kvar när informationssökning sker på nätet och vi redan nu och i framtiden skriver det mesta på dator/mobil/platta samt troligtvis kommer att skriva under och legitimera oss med våra fingeravtryck.

Efter ett tag kom vi vidare i diskussionen. Vi landade på något sätt i att det behöver finnas någon grund för fortsatt lärande och vi enades om att en av de viktigaste förmågorna i framtiden kommer bli det kritiska tänkandet. Eleverna behöver tränas i att fundera över om saker, svar och information är rimliga? Är det rimligt att svaret på räknaren ger 0,006 kg när vi räknar ut vad en elefant väger. Är det rimligt att det fanns bussar på Vikingatiden? Är det rimligt att Trollhättan ligger strax utanför Paris?

Vår pedagogiska/filosofiska diskussion gav inte så mycket mer svar än så men det är mycket givande att få stöta och blöta och diskutera kunskaper, förmågor och lärande med kloka kollegor. Hoppas på fler sådana här flexibla, spontana och spännande diskussioner med kollegor i framtiden, kanske redan i morgon…..eleverna är ju på APL några dagar till.

Bästa kollegorna

Funderar ibland på hur slumpmässigt jag hamnade på Riksgymnasiet – hur malplacerad jag kände mig i början men hur jag nu trivs fantastiskt bra. Allt började ju med att jag valde att avsluta en provanställning som förskolechef och kontaktade kommunen och Tullängsskolan som jag var tjänstledig ifrån. En vakans hade precis uppkommit på Riksgymnasiet för döva och hörselskadade och jag fick frågan om jag ville börja där som lärare i Naturkunskap. Ett tag tänkte jag – det blir nog bra – stanna ett par månader eller en termin, sen vidare någon annanstans. Men nu har jag snart varit på Riksgymnasiet i tre år. TRE ÅR – det trodde jag inte. Tänker ibland på vilken tur jag hade att jag fick chansen att prova en arbetsplats som jag nog inte själv valt att söka mig till. Hur tillfälligheter påverkade min vardag för lång tid framöver.

Efter snart tre år på Riksgymnasiet känner jag mig så hemma här. Bland våra elever – som flyttat från olika platser i vårt avlånga land för att bo i Örebro tre – kanske fyra år. Bland mina kollegor som från dag ett tagit hand om mig, introducerat mig i de dövas värld och tålmodigt lär mig nya tecken när jag trevar mig fram i teckenspråket.

Denna termin har jag fått möjlighet att gå in i en ny roll på vår enhet där kvalitetsutveckling är mitt fokus förutom mitt uppdrag som lärare i matematik. Trots att det bara gått tre veckor på terminen så har vi redan satt flera processer i rullning och energin är påtaglig i vardagen. Mina kollegor förgyller min vardag och jag gläds åt när Kristina och Annika planerar sina språkkurser och diskuterar hur man kan bygga mallkurser i ITSlearning. När Bert söker upp mig och berättar om kluriga matematiska vardagsproblem man möter som byggare när man ska sätta panel, gjuta fundament eller isolera en vägg. När teckenspråkstolkarna Jullan och Helena med ett tålamod av guld stöttar mig och hjälper mig när jag försöker planera och gruppera lärgrupper med tolkbehov. När vår APL-samordnare Rigmor precis organiserat och fixat praktikplatser i fem veckor åt alla våra 3-4or. Hur transportlärarna Elin, Thomas och Erik på ett halvår strukturerat och målmedvetet tagit tag i sina kurser för att förtydliga mål och kunskapskrav för sina elever.

Listan kunde bli hur lång som helst av kollegor som ger mig massor av energi och som vänder och vrider på alla möjligheter för att göra det bästa för våra elever, eller som vår rektor Anders uttryckte det på Twitter häromveckan:Varför handlar så lite av skoldebatten om bra skolor och bra lärare. Jag har tjogvis med fantastiska lärare på Tulllängsskolan… som gör underverk dagligen. I debatten är allt neg.

Vilken tur jag hade – som av en slump hamnade just här:

RGTU

Bryt ihop och kom igen

Det här inlägget är en del i min reflektion av läsåret som gått och också ett sätt att dokumentera min tacksamhet över mina tålmodiga kollegor på jobbet. Låt mig berätta. För ungefär ett år sedan fick jag veta att jag skulle få en mentorsroll till kommande läsår. En ny erfarenhet som jag gick in i med blandade känslor. Jag vände och vred på uppdraget och gjorde allt jag kunde för att mina mentorselever skulle få ett förtroende för mig så vi tillsammans kunde nå framgång. Men det var svårt och jag tvivlade på min kompetens. Jag minns att jag knackade på hos min rektor och ventilerade min frustration över situationen och min otillräcklighet. Jag gick därifrån utan svar men lättad över att få delat min känsla och där någonstans vände det. Jag hittade ny energi, fler infallsvinklar, nya metoder och samarbetspartners och vi började göra framsteg, tillsammans. Skönt!

Några månader senare så var det dags igen. Min mattegrupp spretade åt alla håll och jag höll på att tappa greppet. Återigen tvivlade jag på min kompetens och behövde hjälp och någon att studsa mina tankar mot. Uppgiven pratade jag med min kollega som undervisade en parallellgrupp i samma kurs. Dessutom pratade jag nästan sönder vår elevassistent som kände gruppen väl från andra sammanhang. Efter ett tag började jag ändå få en idé om vad jag kunde ändra på och vilket stöd mina elever behövde. Försiktigt ändrade jag lite här och där och sakta men säkert så såg jag en förändring. Fler elever hängde med i resonemangen och i slutänden nådde de flesta eleverna kursens mål.

Tänker att det är så viktigt att våga bryta ihop och komma igen. Så väldigt viktigt att ha ett tillåtande klimat i arbetsgruppen men också att ha ett stöd i detta från ledningen. Utan mina bollplank hade jag inte kommit vidare och nått de mål som jag nu kan bocka av. För att illustrera detta delar jag ett citat från Winston Churchill som dök upp igår på vår fortbildningsdag på Conventum:

20130612-233307.jpg

Klurigt

Fick ett uppdrag idag, i personalrummet, förstås. Att bygga en ”klurighet” till vår avslutning. Efter en sväng till KomTek, lite googlande och en limpistol så lyckades jag få ihop kulraderna. Men sen skulle pyramiden byggas. Krävdes lite fundering, lite prövande, jag misslyckades, funderade igen och sen satt den! Slutsats från detta får bli: jag hade ett konkret mål (att bygga en klurighet), jag hade ett nätverk med resurser (KomTek), jag hade tillgång till all världens samlade kunskap via internet (IKT) och hade nödvändigt verktyg hemma (laddad limpistol) för att slutföra mitt uppdrag. Vi kan kalla den ”pyramid-metoden”: Mål, Nätverk, IKT, Verktyg – vad mer behöver man? Jo, Mod – mod att pröva och misslyckas och mod att pröva igen.

20130515-233333.jpg

Fikasnack

Idag hade jag en kort men intensiv rast med kaffe och kloka kollegor. Vi pustade ut mellan lektioner och informationspass för besökande (blivande) elever. Vi konstaterade att vi haft en bra utveckling på vår sektor senaste året och vi gjorde en snabbanalys av läget och hittade några olika faktorer som bidragit. Bland annat konstaterade vi att vi har en synlig och tydlig ledning som vill ta oss vidare och uppmuntrar initiativ som leder till utveckling. Vikten av en skolledning som vill något är betydande och som en kollega sa: ”bara ledningen vill någonstans, vart spelar inte så stor roll”. För om det finns en riktning i arbetet, så är det roligare, enklare och mer meningsfullt i vår vardag som lärare och eleverna når bättre resultat. Denna slutsats vilar dock inte på vetenskaplig grund men vår lilla fikagrupp var överens och stärkta av varandra i vår övertygelse om hur viktig skolans ledning är för oss lärare och alla elever och deras möjligheter att nå sina mål.

20130514-231807.jpg