Så var det dags att summera och knyta ihop säcken efter tre års hårt arbete med vårt skolutvecklingsarbete på Riksgymnasiet för döva och hörselskadade, Tullängsgymnasiet, RGTU. Men vadå knyta ihop tänker du, skolutveckling tar väl aldrig slut? Nej det gör det förvisso inte men från och med idag så tar mitt uppdrag slut. Jag kliver av från den roll jag har haft som kvalitetsutvecklare bredvid vår rektor Anders Adamson och jag väljer att inte fortsätta eftersom detta arbete dels siktade på en vision för vårterminen 2017 och dels för att denna roll hängde tätt samman med just Anders som chef och ledare. En lärdom som jag tyvärr kommit fram till de senaste två månaderna, detta efter att Anders valde att sluta.

Nu skulle jag kunna välja att redovisa i detalj hur det gått och analysera våra resultat efter allt enkätmaterial och alla intervjuer vi samlat in och gjort. Men det kommer jag inte göra. Är du nyfiken på det resultatet så kan du läsa på bloggen rgtu.se där jag försökt sammanfattat allt eftersom vi fått in våra resultat. Nej här kommer nu att följa en högst personlig reflektion utifrån min egen magkänsla där jag vill sätta ord på vad jag tycker varit allra mest lyckat och framgångsrikt i vårt treåriga arbete, helt utan kritiska glasögon på, det ska jag nu unna mig.

Var och en av tredjedelarna har förstås haft sin egen charm, sina utmaningar och hinder. Men jag måste säga att den allra tuffaste tiden har varit denna sista termin då jag sett våra förändringar börja slå rot och ge effekt i verksamheten men organisationen i stort inte kunnat ge svar på hur/om vi kan fortsätta vårt arbete. Jag har själv slitit med att försöka ”hålla i och hålla ut” fram till målsnöret, något som har varit lite av ett mantra för mig under mina år som kvalitetsutvecklare i skolan. Men nu anser jag att jag gått i mål och lämnar över organisation och det systematiska kvalitetsarbetet till rektorerna som nu får ta över stafettpinnen.

Så vad har vi då lyckats med under dessa år – enligt mig – jo jag tycker vi har:

• ökat samarbetet mellan yrkeslärare och lärare i gymnasiegemensamma ämnen.

• varit transparenta och öppna med vårt arbete, bl.a genom bloggen och #RGTU på twitter.

• ökat likvärdigheten för våra elever då det kommer till mentorskap eftersom vi är färre mentorer nu som samarbetar mera.

• byggt upp en bra struktur på ITSlearning för planering, dokumentation och uppföljning kring var och en av våra elever (RGTU Dokumentation). Där finns studieuppföljningar, dokumentation av utvecklingssamtal, ev. extraanpassningar och F-varningar samt all information om och kring elevernas APL/praktik.

• totalt förändrat möjligheterna för eleverna att komma ut på sin APL/praktik. Med en ny vecko-organisation över APL-veckorna, en APL-samordnare med superkrafter och samarbete mellan mentorer och yrkeslärare har vi tagit APL/praktiken på RGTU till nivåer ingen trodde var möjligt när vi började.

• hittat ett system för att på ett bra sätt ta hand om elevernas situation då ordinarie lärare har korttidsfrånvaro. Med ”vikariestudion” så har vi kommit en bra bit på väg att hitta en hållbart system som ger eleverna tid till studier samtidigt som kollegorna inte behöver få sammanbrott över att behöva täcka upp för varandra vid sjukdom t ex.

• fått grepp om studieplanerna (äntligen – detta har skett det senaste året – bl. a med hjälp av en studie- och yrkesvägledare med utomjordisk envishet och tålamod). Så nu kan vi fortsätta jobba ytterligare med elevernas individuella planering om de går ett introduktionsprogram. Ett stort utvecklingsarbete har vi kvar där, men grunden är lagd.

• fått ordning på vårt läsår, vi vet vad som kommer hända och när. Dessutom vet vi nu också vem som ska göra vad. Inte illa va?

Vi ska inte heller glömma bort det gigantiska arbete vi gjorde under första läsåret (14/15) med att fräscha upp både personalens arbetsrum och vissa av lektionssalarna. Ett välbehövligt krafttag som blev ett lyft för den fysiska arbetsmiljön.

Men mest av allt så är det förstås eleverna vi lyckats med. Att stå där på studenten och krama om och lyckönska alla dessa ungdomar som vi jobbat tillsammans med under dessa tre år. Den känslan går inte att beskriva med ord, så därför får bilden på mig och Linnea, en av mina mentorselever, symbolisera det som inte går att skriva. Känslan av att efter hårt arbete gå i mål:

Igår fick jag programmet inför dialogträff med Topp25 2025 dit jag är inbjuden. Ett samtal inför en satsning på skolan i Örebro kommun och kunskapsresultaten i densamma. 

Jag blev ombedd inför mötet att fundera över frågeställningen  ”Vad tycker du, utifrån din profession/ditt uppdrag, är viktigt för att höja skolresultaten i Örebro kommun?”

Detta kräver ju att jag verkligen funderar och reflekterar kring mina lärdomar och erfarenheter dels från mitt uppdrag som kvalitetsutvecklare övergripande i Örebro kommun och dels som kvalitetsutvecklare på Riksgymnasiet för döva och hörselskadade Tullängsgymnasiet. 

Så här kommer mitt svar på frågan ovan:

1. För att höja skolresultaten i Örebro kommun så tror jag först och främst att vi måste ha en långsiktighet och förstå att skolutveckling tar tid. Vi måste sätta upp långsiktiga mål och hålla fokus. Lättare sagt än gjort men för att stötta skolledare i detta så tycker jag att alla rektorer ska ha en kvalitetsutvecklare i sitt team som del av sin tjänst stöttar och hjälper rektor att hålla fokus på långsiktigheten och filtrera uppgifter när det regnar utmaningar och vardagliga problem.
   —-
2. Lärare ska få vara lärare. Uppdraget måste renodlas och stödfunktionerna stärkas. Vi ska göra det vi är bra på och uppdrag och utmaningar ska hanteras av ”rätt” person. Jag vill att vi lyfter ut mentorskapet till specialiserade mentorer som inte ska vara lärare utan kan vara personer med annan bakgrund och utbildning. Mentorerna ska hantera planering, uppföljning, utvecklingssamtal och föräldrakontakter.
   —
3. Det kollegiala samarbetet måste öka. Vi ska lära av varandra och våga utmana oss själva eftersom det är vad vi gör i undervisningen som gör skillnad. Med kollega-handledning efter tex PAR-modellen så kan vi kliva in i varandras klassrum och få till ett pedagogiskt samtal kring vad vi gör och varför.
   —
4. Feedback till eleverna är avgörande för hur det går och vilka resultat vi får. När vi som lärare systematiskt börjar ge feedback till eleverna utifrån kursplaner och kunskapskrav så blir det synligt vad nästa steg är och först då kan vi se hur det går och var vi är på väg. Hos oss på Riksgymnasiet för döva och hörselskadade har vi i år inför F5 – Feedback var femte vecka för att påminna och synliggöra vikten av att undervisande lärare kommunicerar med eleverna kring var de är och hur det går och vart de ska.
   —
5. Vi måste se till att elever som är i behov av särskilt stöd får sin utbildning i en anpassad lärmiljö där specialkompetens finns för att möta deras behov. Att ta fram SAK-miljöer (särskilt anpassade kommunikativa miljöer) i vår region kommer gynna elever med en språknedsättning, men kan även komma att användas för att stärka kompetensen kring specialpedagogik i kommunen för samtliga skolor.
   —
6. Skolan måste också fundera på vad vi INTE ska göra. Idag ramlar det mesta in i skolans sfär. Vi måste jobba med föräldrasamverkan för att dra upp linjen mellan skolan och hemmets ansvar. Vi ska samverka, inte ta över varandras uppdrag. Det måste finnas ett filter både politiskt och organisatoriskt där skolledare stöttas i att välja bort och inte behöva springa på alla bollar. Detta hänger nära samman med den första punkten ovan där långsiktighet måste prioriteras.

Dessa punkter är lärdomar och erfarenheter som jag gjort de senaste åren i mitt arbete som kvalitetsutvecklare och i samtal med mina kollegor i allmänhet men med min rektor Anders Adamson i synnerhet. I augusti 2014 satte han upp en vision för vårt skolutvecklingsarbete och med den i fokus arbetar vi varje dag och gör val i vardagen som ska leda oss dit.

Innan jag slutar kommer en liten bonus. Örebro växer så det knakar och skollokaler behöver byggas, renoveras och anpassas. Detta leder till en flyttkarusell som förstås påverkar verksamheternas möjlighet till långsiktighet och planering. För att skapa någon slags lugn och ro under kommande år då flera skolrenoveringar behöver göras borde en evakueringsskola byggas. En tillfällig paviljonglösning men med generösa och standardiserade lektionssalar, kontorslokaler och skolgård samt goda kommunikationer. En skola dit grupper/klasser/skolor kan flyttas under en (kortare) period för att iordningställa ordinarie lokaler. Med en evakueringsskola, kanske ute på gamla mässområdet eller på gräsytan längs med Gustavsviksvägen, skulle störningen som ett skolbyte/flytt innebär i elevernas studier minimeras och kunna planeras.

Det var allt tror jag, nu laddar vi för dialogmöte på måndag. Hoppas att möta massor av erfarenheter gjorda av andra personer i sina verksamheter och uppdrag. Ser fram emot det!

Idag har jag (nästan) färdigställt årets kvalitetsplan för oss på Riksgymnasiet för döva och hörselskadade, Tulllängsgymnasiet (RGTU). Ja, jag vet, egentligen borde jag pluggat teckenspråk idag, men vår närträff blev framflyttad en vecka på grund av att Fellingsbro folkhögskola firade 100 år idag. Så – jag passade på att göra klart vår kvalitetsplan. Låter det trist med kvalitetsplan, ja kanske lite, men med lite perspektiv så är det en fantastisk process att analysera sina utvärderingar och enkätsvar och lyfta blicken för ett ögonblick och titta bakåt, stämma av nuläget och slutligen, titta framåt. För ca ett och ett halvt år sedan så formulerade vår rektor en vision, en vision för 2017. Jag fick som del i min tjänst ett utökat uppdrag för detta kvalitetsarbete och sedan dess har jag försökt, att systematiskt och steg för steg, driva en utveckling för att närma oss vår vision, som ska slutsummeras om ytterligare ett och ett halvt år.

I vardagen känns det så där, det måste jag erkänna. Vi brottas som alla skolverksamheter med vardagliga utmaningar (problem) som ibland känns alldeles för utmanande och problematiska. Ibland gnäller vi, ibland kräks vi ut vår frustration och otillräcklighet. Men… så sätter jag mig och tittar på våra siffror, på elevernas enkätsvar, på personalens enkätsvar… och ser en utveckling, en försiktig rörelse åt rätt håll. En tendens som visar att vi är på rätt väg och när jag – utifrån mallen till kvalitetsplanen – ska formulera våra aktiviter och insatser för att öka måluppfyllelsen, kunskapsutvecklingen, tryggheten, studieron, elevinflytande mm. mm så ser jag det: Jag ser hur lätt det är att hitta konkreta exempel i vår vardag på dessa insatser. Jag plockar med lätthet fram goda exempel på hur vi jobbar med elevernas välbefinnande och trygghet. Jag ser hur kollegorna i vardagen systematiskt och noggrant formulerar sina bedömningar och omdömen utifrån våra kurser och kunskapskrav. Jag ser elever som kliver fram och representerar sina kamrater i Programlyftet för att öka elevernas inflytande, jag ser en skolledning som lyhört lyssnar och vill förändra och förbättra och processledare som på kort tid tagit kommandot över sin process och gjort gigantiska framsteg.

Allt detta när jag lyfter blicken, när jag ser helheten och ser bakåt och ser var vi var förut och var vi är nu. Vi är ännu inte framme, inte på lång väg, men med dagens helikopterperspektiv, när jag cirkulerat högt upp över min egen vardag så ser jag den där rörelsen som jag pratade om för länge sen, om kaffet som kanske blivit varmare… En riktigt cool insikt! Tack kvalitetsplanen för det!