Idag saktade tiden ner en smula. Idag hade jag tagit ledigt från jobbet för att följa med min yngste son A till förskolan. Jag lämnade mobilen hemma – ovant och konstigt men nyttigt för en digitalt beroende person som jag. Tog på mig ”sitta på golvet sköna”-kläder och cyklade dit och istället för att vinka hej då så hängde jag av mig ytterkläderna och följde med in. Direkt tog de andra barnen hand om oss. De plockade fram gårdagen legobyggen och legobilar, tog fram ett hyllplan som lutades mot väggen och närmsta timmen hade vi ”bygg o testa hur bilarna rullar”-lek och fler o fler barn anslöt.

Mitt under byggleken hämtades vi av I som upptäckt att det glittrade på bordet när solen träffade de gröna, rosa, blå och gula paljetterna som var fastsydda på hennes tröja. Fascinerade så försökte vi fånga färgglittret och förundrades över att det ibland helt plötsligt försvann när en kompis kom i vägen för solstrålarna. Efter fruktstund delades barnen upp i mindre grupper. Vår grupp skulle skapa fantasifåglar. A ritade en jordgubbsfågel med hjälp av ett ljusbord, en bild på en kanadagås, pastellkritor och massor av glitter. När vi var klara skrev barnen ner vad fågeln hette, vad den gillade att äta och så skulle de hitta ett föremål som vägde lika mycket som sin fågel. Efter det åkte stora vågen fram och vi fick ta reda på fantasifågelns vikt. A:s fågel vägde lika mycket som en dataskärm, dvs 5,8 kg.

Vi fortsatte förmiddagen ute i solen. Barnen hällde vatten i rör och A och S bakade pannkaka med blåbär och grädde med hjälp av sand, gräs o vatten. Självklart fick jag smaka härligheten när de var klara. Vi fortsatte sen med riktig mat inomhus men före maten var det dags för samling med kalenderkoll och en pärla till i burken med mars månads dagar. Idag var dessutom dagen då Håkan Kråkans ägg skulle kläckas som ruvats i 21 dagar och tänka sig…ur det svartspräckliga ägget kom en liten liten mjuk kråkunge. Väldigt lik pappa Håkan och alla barnen kände försiktigt på denna nya gruppmedlem.

Efter fisk och grönsaker och en och annan knäckemacka så varvade vi ner med lite memory. Sen var det dags igen för byggrummet och med kapla-stavar byggde vi spiraltrappor och höga torn. Tillslut blev det så högt att A o S fick ta fram varsin stol för att nå ända upp. Efter detta var det dags för mig o A och gå hem. Då var klockan 13 och de fem timmar jag varit med på förskolan hade bjudit på stort och smått: Lugna och varma pedagoger. Lärande och samarbete. Engagemang och nyfikenhet. Fantasi och upptäckter. Jag är mycket tacksam för att min son tillbringar sina dagar på en fantastisk förskola som kommer ge en stabil grund att stå på i framtiden.

Så kom vi då äntligen iväg. Förra långledigheten när Stockholmsresan var planerad så kom influensan i vägen. Även denna gång hade någon slags förkylning bitit sig fast men inte tillräckligt för att stoppa oss. Tillsammans med stora sonen så tog jag tåget till huvudstaden. Regn och tusentals människor mötte oss men med bestämda steg tog vi oss till Arkitektur- och designcentrum där Minecraft-utställningen ”Blockholm” hade öppet sista helgen innan rivning.

Lite besvikna blev vi över omfattningen. Vi hade hoppats på fler byggen och mera aktiviteter och att få träffa Steve. Men vi gjorde oss i alla fall ett eget minecraftskin, kollade jättebyggen och jag fick mig en genomgång om hur man bygger ett diamond sword, en pickaxe och hur man aktar sig för endermans och creepers. Intressant att höra hur mycket han kan om denna kub-verklighet och fantastiskt att se hur det glittrar i ögonen när han berättar om hur många diamantblock man måste hitta för att det ska räcka till det där diamantsvärdet. När jag sa något i stil med att ”så funkar det ju inte i verkligheten” tittade han skarpt på mig och sa att ”Minecraft är också en slags verklighet”. Vilket han förstås har rätt i – kloka unge!