Skummade igenom Twitter häromdagen och såg något i ögonvrån som intresserade mig. Hann inte läsa hela texten den gången, hade lite annat för mig den dagen men idag har jag dock till slut hittat texten igen: Ett nyhetsbrev>> om innovationskraft och organisationsutveckling, skriven av Paradigmmäklarna, Troed Troedsson och Camilla Hending.
De gör en jämförelse med organisationens inre kraft som microrörelser hos medarbetarna likt vattenmolekylernas rörelse i varmt kaffe. De säger också att det inte går att kompensera för kallt kaffe genom att springa med koppen som kaffet befinner sig i. Ja, ni kan ju läsa själva, det här blogginlägget syftar ju inte till att återberätta innehållet, det var inte meningen. Det jag ville skriva var istället de reflektioner jag själv gjorde när jag läste texten.
Jag jobbar ju ungefär halva min tid med kvalitetsutveckling i vår verksamhet på Riksgymnasiet för döva och hörselskadade på Tullängsgymnasiet och när jag läste texten stannade jag till och blev för ett ögonblick mycket kritisk till mitt eget arbete och de processer vi startat i verksamheten. Jag funderade och grunnade, är det koppen vi försöker springa med eller är det faktiskt så att kaffet börjar bli varmare hos oss? Börjar alla medarbetare hos oss, eller iallafall de flesta, att genom egen rörelse bidra till en temperaturhöjning? Jag tänker inte försöka svara på det här eftersom jag helt enkelt inte har en aning. Jag kan bara beskriva en känsla jag haft senaste tiden och några observationer jag gjort utifrån mitt perspektiv, vilket kanske, kanske är en liten indikation på att vårt ”kaffe börjar bli varmare”:
Jag har noterat att kollegorna börjar våga ta plats. Ställa sig upp och säga att det här kan jag och det här har jag provat och det här fungerar på det här sättet. Jag har noterat att många kollegor frågar och är nyfikna, vänder sig till närmsta kollegan mitt emot eller kontaktar någon som de vet har mer kunskap i ämnet. Jag har känt ett det finns ett behov av att kasta ut det gamla och ta tag i det nya, oavsett arbetsbelastningen som det innebär. Jag har sett en omtanke om varandra, elever och personal, och ett genuint intresse för att förändra situationen för varandra och göra skillnad.
Kanske vill jag så gärna se detta så att det är därför jag ser det, eller så är det faktiskt så att jag ser tendenserna till den rörelse i vår verksamhet som kommer att höja temperaturen på vårt kaffe och öka värdet för våra kunder, dvs eleverna. Vi kan ju alltid hoppas…fortsättning följer.
