Biogas -av KomTek – med text
1
Författararkiv: annaeva
Efter dialogmötet
Ska försöka mig på en kort sammanfattning av dagens dialogträff kring skolan i Örebro kommun och dess utmaningar i framtiden.
Precis som inbjudan och t-shirtsen på samtalsledarna skvallrade om så är visionen/riktningen att Örebro ska bli ”Topp 25” på SKL:s skolranking 2025.
”Inte en tävling” som vår programdirektör sa, men visst måste vi på något sätt utvärdera och analysera vår verksamhet för att kunna förbättra den?!
Formen för dagen var att vi inledningsvis var placerade i ”hemgrupper” där liknande kompetenser fanns samlade. Jag satt vid ”lärar-bordet”. Efter bikupa två och två så samlade vi våra tankar och sorterade ut våra viktigaste områden, dessa blev:
- Renodla rollerna i skolan.
- Jobba med ledarskap i alla nivåer.
- Krav och förväntningar, på elever, på lärare, på skolledare.
- Satsa på lärares lärande, kollegialt, på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet.
- Skolorganisationen (styrkedjan) måste vara tydlig och jobba för samma sak.
Efter fikat blandade vi upp oss och ca två personer från varje hemgrupp hamnade i en ”expert-grupp” där vi fick föra fram våra punkter. Nu samtalade förskollärare, lärare, förskolechefer, rektorer, elevhälsa, verksamhetschefer och politiker med varandra. Intressant – faktiskt första gången jag hamnat i en sådan diskussion/dialog med det tvärsnittet av olika erfarenheter, kompetenser och bakgrund.
Max Jakobsson, moderator för dagen, hade bett oss att noga lyssna på varandra och jag tycker nog att det är den känslan jag starkast tar med mig från eftermiddagen: det fanns en stor vilja till att lyssna och lära av varandra.
Vad expertgrupperna redovisade tar alltför mycket plats för att skriva ner här och detta kommer också att levereras i en rapport från dagens dialogträff någon gång runt december månad.
Men eftersom det här är min blogg så kommer här det JAG tar med mig från dagen:
- Det som glädjer mig mycket är att jag tycker att många/alla pratade om långsiktighet och tålamod. Håll i och håll ut – mina käpphästar – hördes från flera håll.
— - Teamtanken på alla nivåer – att vi måste renodla och stötta varandra. Att göra det vi är bäst på. Att stötta skolledare med det som de behöver och att stötta och avlasta lärare så att vi kan vara just lärare.
— - Att det är viktigt att politiken ska försöka hitta kommunala mål för skolan som ska harmoniera med de nationella målen, allt för att minska spretigheten och hålla fokus på det som verkligen är viktigt.
— - Vi måste bli en attraktiv arbetsgivare för att säkra kompetensförsörjningen i skolan. Genom att satsa på generös kompetensutveckling kan vi locka och behålla de kompetenser vi behöver.
En sista reflektion kring själva SKL:s mätning och de mått som påverkar utfallet i rankingen. I samtalet som avrundade dagen utkristalliserades två framgångsfaktorer:
- En nyckel för att lyckas med målet ”Topp 25” är att lyckas med att ta emot våra nyanlända elever och ge dem förutsättningar till måluppfyllelse (både avseende kunskaps- och värdegrundsuppdraget).
— - Styrkedjan. Vi måste alla dra åt samma håll och huvudmannens mål måste vara kända i alla nivåer. Vi måste veta var vi ska och våga välja bort det som inte leder oss dit.
Med det sagt så ser jag fram emot den stora sammanställningen som kommer framöver och kommande dialogträffar där jag hoppas dialog och ord blir plan och handling. Att projekt blir till process och att vår samverkan gör skillnad för den enskilda eleven.
Topp 25 2025
Igår fick jag programmet inför dialogträff med Topp25 2025 dit jag är inbjuden. Ett samtal inför en satsning på skolan i Örebro kommun och kunskapsresultaten i densamma.
Jag blev ombedd inför mötet att fundera över frågeställningen ”Vad tycker du, utifrån din profession/ditt uppdrag, är viktigt för att höja skolresultaten i Örebro kommun?”
Detta kräver ju att jag verkligen funderar och reflekterar kring mina lärdomar och erfarenheter dels från mitt uppdrag som kvalitetsutvecklare övergripande i Örebro kommun och dels som kvalitetsutvecklare på Riksgymnasiet för döva och hörselskadade Tullängsgymnasiet.
Så här kommer mitt svar på frågan ovan:
- För att höja skolresultaten i Örebro kommun så tror jag först och främst att vi måste ha en långsiktighet och förstå att skolutveckling tar tid. Vi måste sätta upp långsiktiga mål och hålla fokus. Lättare sagt än gjort men för att stötta skolledare i detta så tycker jag att alla rektorer ska ha en kvalitetsutvecklare i sitt team som del av sin tjänst stöttar och hjälper rektor att hålla fokus på långsiktigheten och filtrera uppgifter när det regnar utmaningar och vardagliga problem.
—- - Lärare ska få vara lärare. Uppdraget måste renodlas och stödfunktionerna stärkas. Vi ska göra det vi är bra på och uppdrag och utmaningar ska hanteras av ”rätt” person. Jag vill att vi lyfter ut mentorskapet till specialiserade mentorer som inte ska vara lärare utan kan vara personer med annan bakgrund och utbildning. Mentorerna ska hantera planering, uppföljning, utvecklingssamtal och föräldrakontakter.
— - Det kollegiala samarbetet måste öka. Vi ska lära av varandra och våga utmana oss själva eftersom det är vad vi gör i undervisningen som gör skillnad. Med kollega-handledning efter tex PAR-modellen så kan vi kliva in i varandras klassrum och få till ett pedagogiskt samtal kring vad vi gör och varför.
— - Feedback till eleverna är avgörande för hur det går och vilka resultat vi får. När vi som lärare systematiskt börjar ge feedback till eleverna utifrån kursplaner och kunskapskrav så blir det synligt vad nästa steg är och först då kan vi se hur det går och var vi är på väg. Hos oss på Riksgymnasiet för döva och hörselskadade har vi i år inför F5 – Feedback var femte vecka för att påminna och synliggöra vikten av att undervisande lärare kommunicerar med eleverna kring var de är och hur det går och vart de ska.
— - Vi måste se till att elever som är i behov av särskilt stöd får sin utbildning i en anpassad lärmiljö där specialkompetens finns för att möta deras behov. Att ta fram SAK-miljöer (särskilt anpassade kommunikativa miljöer) i vår region kommer gynna elever med en språknedsättning, men kan även komma att användas för att stärka kompetensen kring specialpedagogik i kommunen för samtliga skolor.
— - Skolan måste också fundera på vad vi INTE ska göra. Idag ramlar det mesta in i skolans sfär. Vi måste jobba med föräldrasamverkan för att dra upp linjen mellan skolan och hemmets ansvar. Vi ska samverka, inte ta över varandras uppdrag. Det måste finnas ett filter både politiskt och organisatoriskt där skolledare stöttas i att välja bort och inte behöva springa på alla bollar. Detta hänger nära samman med den första punkten ovan där långsiktighet måste prioriteras.
Dessa punkter är lärdomar och erfarenheter som jag gjort de senaste åren i mitt arbete som kvalitetsutvecklare och i samtal med mina kollegor i allmänhet men med min rektor Anders Adamson i synnerhet. I augusti 2014 satte han upp en vision för vårt skolutvecklingsarbete och med den i fokus arbetar vi varje dag och gör val i vardagen som ska leda oss dit.
Innan jag slutar kommer en liten bonus. Örebro växer så det knakar och skollokaler behöver byggas, renoveras och anpassas. Detta leder till en flyttkarusell som förstås påverkar verksamheternas möjlighet till långsiktighet och planering. För att skapa någon slags lugn och ro under kommande år då flera skolrenoveringar behöver göras borde en evakueringsskola byggas. En tillfällig paviljonglösning men med generösa och standardiserade lektionssalar, kontorslokaler och skolgård samt goda kommunikationer. En skola dit grupper/klasser/skolor kan flyttas under en (kortare) period för att iordningställa ordinarie lokaler. Med en evakueringsskola, kanske ute på gamla mässområdet eller på gräsytan längs med Gustavsviksvägen, skulle störningen som ett skolbyte/flytt innebär i elevernas studier minimeras och kunna planeras.
Det var allt tror jag, nu laddar vi för dialogmöte på måndag. Hoppas att möta massor av erfarenheter gjorda av andra personer i sina verksamheter och uppdrag. Ser fram emot det!
Två tredjedelar
Sommarlovet är igång för våra elever och årets studenter har lämnat skolan. Sakta men säkert börjar jag vänja mig med semester och sovmornar. Skönt. Men sen är det också tid att reflektera lite över var jag nu är i mina tre uppdrag och hur detta läsår varit. Nu när jag fått några dagars distans till vardagens arbete.
Som mentor och mattelärare så har jag arbetat med våra teknikelever på Riksgymnasiet för döva och hörselskadade. Jag har under läsåret varit mentor för alla våra teknikelever: ettor, tvåor och treor. Sammanlagt 17 stycken. Inför kommande läsår startar tyvärr inte teknikprogrammet p.g.a för få sökande så nästa år blir jag mentor för våra tvåor och treor samt de fyror som är kvar ytterligare ett år.
I min roll som mattelärare har jag enbart undervisat våra teknikettor – i kurserna matematik 1c och 2c. 1c kursen gick vi i mål med före sportlovet medan 2c kursen fortsätter några veckor till efter sommaren. Jag har ju också varit tjänstledig 20 % för att studera teckenspråk på distans. Så alla fredagar detta läsår har jag haft mitt fokus på hemuppgifter med avläsning, teckenförråd och egen produktion av filmer som skickats in för bedömning. En gång i månaden har det varit närträffar då vi haft genomgångar och grupparbeten. Jag är stolt över att jag tog mig tid att gå kursen och eftersom jag har stöttande elever och kollegor så har det förstås varit lite lättare för mig än övriga deltagare som kanske inte befinner sig i en teckenspråkig miljö till vardags så som jag gör.
I mitt uppdrag som kvalitetsutvecklare har det varit ett slitigt år. Många av våra stora förändringar har slagit igenom och krävt mycket arbete. Vår rektor har samtidigt, med stöd från tf rektor, under året haft ansvar för två enheter, både oss på RGTU (Tullängen) men också elever och personal på RGRI (Risbergska) – som ska flyttas över och bli RGRU (Rudbeck) från och med augusti 2016. Tyvärr är dock inte lokalerna på Rudbecksgymnasiet färdiga varför de får tillbringa kommande läsår hos oss på Tullängsgymnasiet. Lite rörigt låter det, jag vet, men det blir säkert bra så småningom när alla kommit på plats och personligen tycker jag det ska bli spännande och roligt att vi blir fler elever och personal på Riksgymnasiet på Tullängen kommande läsår.
Året har förstås inte bara varit slitigt och arbetsamt, året har också levererat statistik och enkätsvar som visar på att vårt kvalitetsarbete börjar ge resultat. Självklart finns mycket kvar att jobba med men så här två tredjedelar in i vår ”visionstid” så kan vi se att vi bl.a lyckats bättre med elevdemokratin, ett mer likvärdigt mentorskap, samt ökat tryggheten hos våra elever. Bra förutsättningar för att få våra elever att nå sina uppsatta mål, lägga en grund för fortsatt lärande samt öka deras framtidstro och möjligheter till egen försörjning.
När vi nästa läsår går in i tredje och sista läsåret i vår ”visionstid” så har vi justerat ytterligare i vår organisation för att nå längre och bli ännu bättre. Mer om detta kan du läsa här>>.
Idag har även en god nyhet nått oss när Jan Sydhoff (särskild utredare och nationell samordnare) kom med sitt betänkande kring kvalitet i utbildningen för elever med vissa funktionsnedsättningar. Där föreslår han att Örebro kommun får anordna Riksgymnasium för elever med grav språkstörning (RgS), något vi kämpat för och hoppats på. Om detta kan du läsa mera här: Debattartikel SvD och här: Utredningen i sin helhet.
Med detta så önskar jag dig en skön och vilsam sommar – på återhörande nästa läsår. Då blir det slutspurt…
Ett nytt kapitel
Den här veckan så avslutar vi ett skolkapitel i familjen Olsson Karlsson. Den här veckan slutar Malte lågstadiet på Navet och samtidigt lämnar Alfred förskolan Äventyret. I augusti är båda barnen Navet-barn, Malte på mellanstadiet och Alfred i förskoleklass. Som säkert alla föräldrar känner, dagar som dessa, så flyger tanken ”vart tog tiden vägen” genom huvudet när det är dags att summera och gå vidare.
Jag vill med detta blogginlägg tacka de pedagoger som följt våra barn under de här tre resp. fyra åren i skolan resp. förskolan. Det lärande som skett i verksamheterna, den pedagogiska tanken bakom allt och pedagogernas förmåga att ta tillvara idéer från barnen och bygga vidare på deras intresse och skapa ett lärande, oavsett om det är föremål som flyger som fascinerar Alfred eller om det är ett intressant youtube-klipp som Malte absolut vill visa klassen.
Det tålamod och den trygghet, de ramar och kramar som barnen mött dessa år har format dem och oss som familj. När Mirja med sin erfarenhet och kunskap, sitt lugn och trygga sätt möter Malte och hans klasskamrater i alla situationer, då är det lätt att vara förälder. Eller när den alltid positiva Fredrika möter upp vid hämtning och sprudlande berättar om upptåg och utmaningar under skoldag och fritidstid.
När Jimmy alltid möter i hallen och säger ” Godmorgon, Alfred, vad roligt att se dig” – då vet man att det blir en bra dag. Eller när Maria skickar det där sms:et en halvtimme efter jag gått från förskolan, den där morgonen när ingenting fungerade vid lämningen. Och sen har vi Emma, med sitt alltid goda bemötande och tydliga blick för både utmaningar och utveckling i vardagen. Emma har varit vår kontaktpedagog för Alfred under hela tiden på Äventyret men även under Maltes tid på hans förskola – Fåraherden så var hon ansvarig pedagog för honom. Vilken kontinuitet och kvalitet!
Jag kan egentligen inte med ord beskriva hur tacksam jag är för att våra barn fått möta dessa otroligt varma och professionella pedagoger under sina tidiga förskoleår/skolår. De har format dem och oss och gett en stabil grund för fortsatt lärande och utveckling.
Nu vänder vi blad och ser fram emot nya klasskamrater, nya utmaningar och nya fantastiska pedagoger. Men först lite sommarlov till oss och till er… TACK!
Att föra dialog…
Jag har grunnat en hel del på vad som hände i veckan. Ni vet – i onsdags skulle Riksgymnasiets elever på Risbergska flytta till oss på Tullängen. Inom tio dagar skulle det ske. Snabba ryck. Arbetsmiljöanmälan och hålla tidplanen för renoverings-kedjan uppgavs vara orsaken. Men sen hände något. Ansvariga för beslutet kom på (efter lite uppmärksamhet i media) att man kanske skulle haft en dialog och diskuterat med berörda innan ett beslut. Ja – det är ju en bra lärdom att dra utifrån veckans händelser. Men man blir ju dock förvånad över att ingen tänkt på detta innan ett så drastiskt beslut klubbades…
Riksgymnasiet för döva och hörselskadade, är som namnet antyder en riksangelägenhet – elever från hela Sverige flyttar till Örebro för att få en utbildning i anpassad lärmiljö med hörselteknik, teckenspråk, hög lärartäthet och små grupper. Dock ser vi att vårt elevunderlag viker av olika anledningar och jag har vid många tillfällen försökt nyansera bilden till politiker och tjänstemän i kommunen kring vilka alternativ som jag anser finns för ett starkt och livskraftigt Riksgymnasium – för elever med teckenspråk som första språk, för elever med en språkstörning och för elever med behov av hörselteknik och en högklassad ljudmiljö.
Jag har dock en känsla av att mina inlägg i dialogen/debatten bara blivit lagda åt sidan. Jag försöker ofta ge min röst åt de elever som går hos oss men inte har starka organisationer i ryggen som för deras talan – eleverna med diagnosen språkstörning. Idag utgör de ca en tredjedel av våra elever på Riksgymnasiet Tullängsgymnasiet. Vem lyssnar på dem och deras behov och argument? En grupp elever som också finns hos oss. Som utvecklas och lär på Riksgymnasiet. Men inte gör så mycket väsen av sig. Glöm inte bort dialogen med dem – nu när lärdomen är gjord – dialog och kommunikation bör föregå beslut. Hur bygger vi ett starkt Riksgymnasium för alla våra elever?
#RGTU
I maj 2014 gjorde vi på Riksgymnasiet, Tullängsgymnasiet en problemkartläggning där all personal bidrog med sina tankar kring våra största utmaningar. Utifrån denna kartläggning så växte sen så småningom våra 10 processer fram som nu utgör grunden i vårt utvecklingsarbete – eller om man så vill – de trådar kring vilka vi väver vår verksamhet.
Ungefär samtidigt som vi jobbade med problemkartläggningen så började vi planera en terminsuppstart och kickoff på Loka. Vi, jag och Rigmor, samlade ett gäng intresserade kollegor och diskuterade vad vi skulle fylla programmet med och hur vi skulle genomföra programpunkterna. Och där – mitt i Loka-planeringen – dök den upp – vår nya # som vi använt sen dess: #RGTU
Den dyker nu upp som förkortning både här och där men syftet var att kunna twittra och hitta och sortera inlägg från alla – oavsett vem som följer vem.
Skulle jag utvärdera den så här – nästan två år senare – så skulle jag lite oödmjukt säga att det nog är en av våra viktigaste förändringsdetaljer sen vi började vårt utvecklingsarbete. Den hjälper oss med samhörighet, delaktighet, identitet och transparens. Senast igår visade den upp sin styrka när jag med några enkla knapptryckningar kunde samla massor av bilder och intryck och upplevelser från vår aktivitetsdag med fokus på välbefinnande och rörelse/motion. Även fast aktiviteterna ägde rum bl.a i Grythem, Borlänge, på skolan och i Backahallen så kunde vi hålla koll på vad som hände och vad elever och personal gjorde för roligheter. Länge leve vår hashtagg: #RGTU
Första gången vår # såg dagens ljus
Hälften kvar
Om några dagar är det jullov och halvtid i vårt ”visionsarbete” och det utvecklingsuppdrag som vår verksamhet, Riksgymnasiet för döva och hörselskadade på Tullängsgymnasiet, gick in i för ett och ett halvt år sedan. Jag skulle ljuga om jag säger att det är lätt och alltid roligt att jobba med den stora omorganisation vi sjösatt i och med att vi tog bort arbetslagen och började jobba med processer i verksamheten. Den här terminen har rent av varit riktigt slitig. De stora organisationsförändringarna har denna termin verkställts och vi har inte riktigt hunnit med att kartlägga alla uppdrag och behov som verksamheten har och hur de ska utföras och vem som ska ansvara. Detta arbete fortskrider dock och ett mål är att inför nästa höst ha en större överblick över vem som gör vad och varför.
Men en sak som jag väljer att ta med mig in i jullovs-vilan är vårt mentorsteam. Elva lärare som anmälde sig att jobba som mentorer och som nu utgör stommen i vårt elevnära arbete utöver undervisningen. Jag är en av mentorerna och har under denna termin arbetat tillsammans med mina tio mentorskollegor. Vi har bl.a diskuterat rollen och vårt uppdrag och hur vi kan ge våra elever ett likvärdigt mentorskap som syftar till att eleverna mår bra och når sina kunskapsmål.
Vi har förstås långt kvar i vårt arbete men mentorsteamet är ett engagerat gäng som vill lära och alltid har eleverna i fokus. Det är med glädje jag tänker tillbaka på två sena onsdagsmöten senaste veckorna då mentorer livligt diskuterat förlängd studietid, poängplaner, studieplanering och dokumentation. Så även om vår omorganisation har frestat på vår vardag så är jag övertygad om att det är rätt väg att gå. Mentorsteamet är en av de delar jag tror mest på som nyckeln till elevernas framgång i sina studier. Så efter julledigheten tar vi nya tag och fortsätter vända och vrida på vår verksamhet – för elevernas skull.
God Jul så länge!
När man lyfter blicken lite
Idag har jag (nästan) färdigställt årets kvalitetsplan för oss på Riksgymnasiet för döva och hörselskadade, Tulllängsgymnasiet (RGTU). Ja, jag vet, egentligen borde jag pluggat teckenspråk idag, men vår närträff blev framflyttad en vecka på grund av att Fellingsbro folkhögskola firade 100 år idag. Så – jag passade på att göra klart vår kvalitetsplan. Låter det trist med kvalitetsplan, ja kanske lite, men med lite perspektiv så är det en fantastisk process att analysera sina utvärderingar och enkätsvar och lyfta blicken för ett ögonblick och titta bakåt, stämma av nuläget och slutligen, titta framåt. För ca ett och ett halvt år sedan så formulerade vår rektor en vision, en vision för 2017. Jag fick som del i min tjänst ett utökat uppdrag för detta kvalitetsarbete och sedan dess har jag försökt, att systematiskt och steg för steg, driva en utveckling för att närma oss vår vision, som ska slutsummeras om ytterligare ett och ett halvt år.
I vardagen känns det så där, det måste jag erkänna. Vi brottas som alla skolverksamheter med vardagliga utmaningar (problem) som ibland känns alldeles för utmanande och problematiska. Ibland gnäller vi, ibland kräks vi ut vår frustration och otillräcklighet. Men… så sätter jag mig och tittar på våra siffror, på elevernas enkätsvar, på personalens enkätsvar… och ser en utveckling, en försiktig rörelse åt rätt håll. En tendens som visar att vi är på rätt väg och när jag – utifrån mallen till kvalitetsplanen – ska formulera våra aktiviter och insatser för att öka måluppfyllelsen, kunskapsutvecklingen, tryggheten, studieron, elevinflytande mm. mm så ser jag det: Jag ser hur lätt det är att hitta konkreta exempel i vår vardag på dessa insatser. Jag plockar med lätthet fram goda exempel på hur vi jobbar med elevernas välbefinnande och trygghet. Jag ser hur kollegorna i vardagen systematiskt och noggrant formulerar sina bedömningar och omdömen utifrån våra kurser och kunskapskrav. Jag ser elever som kliver fram och representerar sina kamrater i Programlyftet för att öka elevernas inflytande, jag ser en skolledning som lyhört lyssnar och vill förändra och förbättra och processledare som på kort tid tagit kommandot över sin process och gjort gigantiska framsteg.
Allt detta när jag lyfter blicken, när jag ser helheten och ser bakåt och ser var vi var förut och var vi är nu. Vi är ännu inte framme, inte på lång väg, men med dagens helikopterperspektiv, när jag cirkulerat högt upp över min egen vardag så ser jag den där rörelsen som jag pratade om för länge sen, om kaffet som kanske blivit varmare… En riktigt cool insikt! Tack kvalitetsplanen för det!
En Amanda till alla
När jag började arbeta på Riksgymnasiet för döva och hörselskadade, en kall januaridag för tre och ett halvt år sen mötte jag Amanda. Hon hade varit där en termin längre än mig. Hon var ung, jätteung. Hon hade typ precis tagit studenten själv. Nu skulle hon arbeta som elevassistent och vi fick skrivborden bredvid varandra. Sedan dess har mycket hänt. Riksgymnasiet på Tullängsgymnasiet har förändrats på många sätt och jag också. Jag och Amanda har också utvecklats tillsammans under dessa år. Vi har försökt lära oss teckenspråk tillsammans, vi har stött och blött och funderat och reflekterat kring hur elever mår och hur det går. Under en lång tid så var Amanda med på mina mattelektioner där vi undervisade elever med språk- och hörselnedsättning. Nästan varje lektion avrundade vi med att diskutera vad som hänt under lektionen. Vad vi sett och hört, vad hon hade sett och hört men som jag missat. Vilka signaler hon fångade upp från eleverna när jag gick igenom ett visst moment på tavlan. osv. osv.
Amanda har drivit på min egen utveckling och hon har bidragit till att eleverna fått en bättre undervisning av mig. Hon har reflekterat och ifrågasatt, men på ett helt ofarligt sätt. Hon har velat lära sig, hon har haft elevens bästa i fokus och tillsammans har vi fört eleverna framåt.
I Helen Timperleys bok, Det professionella lärandets inneboende kraft, läser jag om hur lärares lärande måste utgå från elevernas behov och hur viktigt det är för lärare att utmana sina nuvarande övertygelser i ett utbyte med andra kollegor. Detta utbyte måste dock kännetecknas av ett respektfullt och utmanande förhållningssätt för att utveckling ska ske. Precis så har det varit att arbeta tillsammans med Amanda och alla lärare borde verkligen ha en egen ”Amanda” i sitt klassrum. Att utmanas av, att fundera tillsammans med, att ifrågasättas av och att glädjas med när eleverna förstår och vi når fram.
Men nu är jag så otroligt glad för att Amanda slutar hos oss. För hon ska börja studera – till lärare!!! Så rätt!!
Stort lycka till på vägen Amanda och välkommen tillbaka – när som helst under resan när du vill prata pedagogik eller när du är färdig och har ditt lärarleg i fickan!
