Så var det dags. En terminsstart utan elever och lektionsförberedelser. Känns både konstigt och naturligt på samma gång. Konstigt att inte hänga på lärardagen och mingla med nya och gamla kollegor. Konstigt att inte kasta sig över schemat och göra grovplaneringen av läsåret. Konstigt att på måndag inte stå och hälsa välkommen och försöka se alla nya elevers rädslor, behov och förväntningar.

Det känns på ett sätt meningslöst nu när jag inte har fötterna på golvet längre och daglig elevkontakt. Meningslöst att nu inte göra jobbet som lärare. Det hårda jobbet, det roliga jobbet, det viktiga jobbet. Men det känns också helt naturligt att nu ingå i ett nytt sammanhang. Att få möjlighet att påverka lärarutbildningen i allmänhet och planering och genomförande av VFU i synnerhet. Kanske är det också viktigt. Kanske är det ännu viktigare? Jag försöker övertyga mig själv om att mitt nya sammanhang också skapar mening för eleverna, men att påverkan nu sker på avstånd och över tid. Jag ser hur hårt alla mina kollegor (både på campus och ute i verksamheterna) jobbar för att studenterna på lärarutbildningen vid Örebro universitet ska få den bästa utbildningen, den bästa VFU:n och den bästa grunden att stå på inför kommande arbete i förskola och skola.

I förberedelserna här hemma inför nytt läsår på ny skola för mina egna barn så dimper Skolvärldens senaste nummer ner i brevlådan och min blick faller på följande artikel: http://skolvarlden.se/artiklar/studenterna-sluta-smutskasta-lararyrket
Där ger tre lärarstudenter sin bild av hur de ser på utbildningen och sin framtid som yrkesverksamma pedagoger. I artikeln är citatet nedan markerat i en pratbubbla och jag inser att den här terminsstarten också har sin mening, även om det blir på ett annat sätt än tidigare.