Lämnat in nycklar och dator. Stängt dörren till arbetsrummet och lyssnat till hur låskolven surrade till bakom ryggen på mig när jag idag gick ut från Tullängen och avslutade ett långt kapitel i mitt jobbliv. När jag stannade till på skolgården och såg mig omkring så nådde min blick Innova och teknikhuset där jag började mina år i Tullängens organisation, när jag och Samuel Sollerman klev in där för att vara med i förändringen av Tullängsskolan i projektet Innovatören. Tillsammans byggde vi upp fysiksalen och allt däromkring. Vi jobbade febrilt med att våra elever på NOT (Natur och Teknik) skulle få en rolig och lärorik tid under sina studier och få en god grund att stå på för framtida lärande, arbete eller eget företagande.

När jag snurrade ett kvarts varv där på skolgården så såg jag KomTek och den byggnad som jag och mina kollegor tillsammans fyllde med innehåll och liv och framtidstro för barn och ungdomar i allmänhet och tjejer i synnerhet. Att fått förtroende att skapa Sveriges första kommunala teknikskola är nästan overkligt att tänka på så här 15 år senare. Men det som nu är naturligt och självklart i drygt 20 kommuner i Sverige byggde vi upp där – ett stenkast från den skolgård jag nu lämnar.

Innan mina steg styrde hemåt vände jag blicken mot byggnaden till vilken jag nyss stängt dörren. Där inne finns Riksgymnasiet för döva och hörselskadade, en verksamhet som jag hamnade i av en slump men stannade kvar i på grund av gott ledarskap och engagerade och omtänksamma kollegor. En verksamhet jag växt in i och lagt ner min själ i att förstå och utveckla. En verksamhet jag nu också lämnar för att jag känner att min kompetens inte behövs där längre.

Nu snurrar jag ett extra varv och ser mina tre arbetsplatser som jag varit med om att forma och utveckla och som format och utvecklat mig – som människa, ledare och lärare.

Tack Tullängen för allt!