Det här inlägget är en del i min reflektion av läsåret som gått och också ett sätt att dokumentera min tacksamhet över mina tålmodiga kollegor på jobbet. Låt mig berätta. För ungefär ett år sedan fick jag veta att jag skulle få en mentorsroll till kommande läsår. En ny erfarenhet som jag gick in i med blandade känslor. Jag vände och vred på uppdraget och gjorde allt jag kunde för att mina mentorselever skulle få ett förtroende för mig så vi tillsammans kunde nå framgång. Men det var svårt och jag tvivlade på min kompetens. Jag minns att jag knackade på hos min rektor och ventilerade min frustration över situationen och min otillräcklighet. Jag gick därifrån utan svar men lättad över att få delat min känsla och där någonstans vände det. Jag hittade ny energi, fler infallsvinklar, nya metoder och samarbetspartners och vi började göra framsteg, tillsammans. Skönt!

Några månader senare så var det dags igen. Min mattegrupp spretade åt alla håll och jag höll på att tappa greppet. Återigen tvivlade jag på min kompetens och behövde hjälp och någon att studsa mina tankar mot. Uppgiven pratade jag med min kollega som undervisade en parallellgrupp i samma kurs. Dessutom pratade jag nästan sönder vår elevassistent som kände gruppen väl från andra sammanhang. Efter ett tag började jag ändå få en idé om vad jag kunde ändra på och vilket stöd mina elever behövde. Försiktigt ändrade jag lite här och där och sakta men säkert så såg jag en förändring. Fler elever hängde med i resonemangen och i slutänden nådde de flesta eleverna kursens mål.

Tänker att det är så viktigt att våga bryta ihop och komma igen. Så väldigt viktigt att ha ett tillåtande klimat i arbetsgruppen men också att ha ett stöd i detta från ledningen. Utan mina bollplank hade jag inte kommit vidare och nått de mål som jag nu kan bocka av. För att illustrera detta delar jag ett citat från Winston Churchill som dök upp igår på vår fortbildningsdag på Conventum: